Jag blir så ledsen.
Jag vill inte bli ledsen, så då blir jag arg för att jag ens blir ledsen.
Men när jag blir ledsen och arg fastän jag inte vill, blir jag besviken.
Jag får skylla mig själv, absolut!
Men i nuläget känns det som att  det är värt att bli ledsen ibland.
För när vi träffas känns det så bra!
Inte katten och jag alltså. Nej en karl, eller en pojke eller vad han är...

För övrigt är allt bra faktiskt.

Kan man ha ett kul liv om man sover bort det?
Jaja, det är väl upp till var och en.

Resten av folket runt omkring mig är mycket goa´.

Snart kommer Natta med sin katt, ska vara kattvakt ca en vecka.
Mysigt, då får jag sällskap den här veckan, när Neo åker iväg till Värmland med sin pappa.