...om vi inte träffas mer.
Faktiskt.
Du ger mig bara falska förhoppningar.
Jag orkar inte bli ledsen och besviken.
Det märks tydligt vad du prioriterar, och det är inte mig.
Det borde vara lugnt, då vi inte är ihop och inte heller kommer att bli det.
Inga krav eller måsten när det gäller oss.
Det finns egentligen inte ens ett oss.
Ändå blir jag ledsen.
Du är konstig.
Jag tror att jag förtjänar att träffa någon som bryr sig om mig.
Den personen är inte du.
Men jag tror att jag håller fast vid dig i brist på annan manlig närhet.
Fast frågan är om jag inte mår bättre utan dig i mitt liv ändå.

Jag känner mig så jävla ensam så det finns inte.
Jätte-ensam.
Jag skulle vilja hitta på något imorgon kväll, helst festa.
Men det ska jag inte göra, jag jobbar ju på söndag.
Samt att jag vill inte bli som mamma.
Supa mig full när jag känner mig ledsen, dränka mina sorger.
Jag tror inte på det.
Det är nog min största rädsla; att bli precis som henne!

Något borde man kunna göra imorgon, bara om det innebär att sitta och häcka med någon.
Jag vill inte vara ensam.

Det var längesen sist som jag grät, men nu gör jag det.
Patetiskt, sitter här och tycker synd om mig själv, när jag egentligen har det bra.
Det finns så många som har betydligt större problem än vad jag har.

Det känns genast lite bättre, det är som att det sorgsna rinner ur mig med tårarna.
God natt om ca en timme!
Den finaste på jorden ligger och sover i min säng.
Han får sova där hela natten, jag bär inte över honom.
Imorgon ska jag vara "Positiva Millan".
Hitta på något på dagen med Neo, laga ordentlig middag till oss.
Lämna Neo hos Farmor på kvällen, hitta på något efter det.
Får väl skriva uppföljning för att se hur lördagen artade sig.
Nu: sminkborttagande, soffan, zappa lite mellan kanalerna, lägga mig och drömma underbara drömmar :  )