Lite svårt att veta hur man skulle bete sig....
Det har löst sig till det bästa.
Helt klart, det känns bra!
Inte fullt bra, men tillräckligt.
Jag kommer känna mig dum ett bra tag till, men det kan jag allt ha.

Natta, du har rätt. Jag är ganska bra på att klanka ner på mig själv, tänka på allt jag inte tycker är bra med mig själv.
Vart kommer jag med det? Ingenstans. Ska börja klura på vad det är jag gör som är bra istället.
Syftar mest på det dåliga samvetet jag har över Neo. Att jag inte har tillräckligt med tid för honom,
att jag inte hittar på roliga saker med honom, att jag prioriterar att det ska se fint ut hemma o städar
när han är vaken, istället för senare när jag lagt honom.
Ska försöka tänka i andra banor.

Jag vet att det jag gjorde var dåligt, men jag kan som sagt inte få det ogjort.
Det gäller väl att ha det i åtanke bara så att man inte gör en sån fel grej igen.
Lära av sina misstag, det är väl därför man gör dem...?

Dissen...

...inte så farligt, börjar vänja mig.
En del säger att du inte är bra för mig.
Men när du väl är med mig är du mysig och go´.
Och så är vi ju inte tillsammans och kommer inte heller att bli det, dvs inga krav på den andra.
Jag kan tänka såhär: varför ska vi då träffas om det ändå inte leder någon vart?
Onödigt att få starkare känslor för någon, som man inte har en framtid med.
Men verkligheten ser ut såhär: jag tror verkligen att jag är så realistisk så att jag inser att jag inte är kär i dig, det
är jag inte. Tror inte att jag kommer att bli det heller, skulle nog inte kunna tillåta mig själv till det.
Du är inte kär i mig. Man märker om en kille är kär i en, på sättet han ser på en...
...så ser du inte på mig.
Till saken, man har ju sina behov. "Mysbehovet", ex ligga skeden och känna din kroppsvärme, d e´gött!
Det kan inte skada. Känns inte så hårt att bli dissad heller, med tanke på att jag inte är kär i dig!
Du sa att du kommer till mig imorgon...får väl se om du hör av dig.

Jag har tänkt på en sak, hur kan det finnas så många onda föräldrar?
Ens barn är ju ens allt!
Någon som man ska uppfostra, ge så mycket kärlek och uppmärksamhet denna behöver.
Uppmuntra och stötta.
Trösta och helt enkelt finnas där.
Det är ju några självklara  saker, inte kan det vara så svårt?
Hur kan en del vara så själviska att de inte kan göra det för sitt barn?
Om man själv har problem, kan man inte låta det gå ut över barnen...
...man borde inte heller söka hjälp av sina barn.
Man borde kunna agera mamma eller pappa när det behövs.
Ens föräldrar är ju ens trygghet när man växer upp.
Om man saknar den där tryggheten, blir man då själv väldigt osäker på sig själv?

Anna-Lena: jag har mycket att tacka dig för.
Du har gett mig så mycket mer uppskattning och uppmuntran än min egen mamma.
Jag vet att mamma har problem, och har haft det länge.
Det är synd om henne.
Men hon har ibland lagt skulden på mig, för saker och ting som inte är mitt fel.
En sak som jag tycker är jätteviktig, är att man ska kunna känna tillit till sina föräldrar.
Jag vill att Neo ska komma till mig så fort det är nåt.
Även om det är något han har gjort fel, även om jag kommer att bli arg.
Det är väl några år kvar fram till dess, under tiden får jag nöja mig med hans 3-års-trots  :  )

Imorgon blir det nog lite lättare att gå upp på morgonen, kommer inte att kännas lika tungt.
Kommer att bli en bra dag!
Finns inget att klaga över, eller jo om man letar efter problemen, men inte om man ser de positiva
sakerna. Nu ska jag gå o kika efter vad Neo ska ha på sig imorgon, jag själv ska ju också ha några kläder på mig.
Fan att jag är så glömsk att jag inte kom ihåg att hämta shortsen på posten (från hm), då kunde jag ju haft dem.
Får bli kjol tror jag, jaja intressant, nej, GOD NATT!