...mest på mig själv för att jag är så jävla mjäkig! Istället för att bli arg utåt så blir jag det inombords och då känner jag mig jätteledsen. Först var jag skitarg på Sebbe för att han inta behagade komma hem förrän på morgonen, hur arg verkade jag vara utåt mot honom då? Inte särskilt, jag var lugn och sa bara vad jag tyckte, sen var det inget mer med det.

Sen till mamma, varför kan jag inte bara säga till henne i telefonen vad jag tycker och hur jag känner?  För att jag är konflikträdd kanske? För att det är skönare att vara sams än att vara osams? Men all den här irritationen bara växer inom mig ju, och läggs på nästa gång jag blir irreterad på henne.
Förstår inte hur hon kunde skriva så i sms:et, vad har det med saken att göra? Försöker få mig att få dåligt samvete för att jag har en fin familj? Hon har gjort sina val, hon gjorde ett idag också, förresten; jag borde väl räknas till hennes familj? Hennes egna dotter? Ja hon kunde ha fått en trevlig helg här!

Jag kommer nog alltid funka såhär, så det är väl bäst att jag lär mig att leva med det, jag får bli sur inombords, skriva av mig, sen är det lugnt. I alla fall vad gäller min relation med mamma och pappa.
Med Sebbe kan jag prata och säga precis vad jag tycker. Men att agera ut ilska kommer jag nog aldrig att göra, jag brukar bli ledsen istället.

Just nu tycker jag att pappa är en idiot, jag har inte pratat med honom sen innan jul, då öppnade jag mig och sa att jag ville träffa honom något under julledigheten...han hörde inte av sig, inte för att önska god jul, inte för att kolla hur vi mår ingenting! Skit i honom, men det är inte så lätt. Ibland önskar jag att han skulle bry sig, men det kan jag ärligt säga att han inte gör. Han är som han är.

Nu hoppas jag på en fortsatt BRA helg, trots att den inte blev som den var planerad. Kram till alla underbara iallafall!