Jag kan inte rå för det men julångesten kommer krypandes fram.
Eller jag har känt av det ett tag nu bara att jag försöker förtränga den...
Det känns så fel av mig att klaga, som att jag inte har rätt till det. För jag har min lilla familj- som är helt underbara! Fina underbara Sebbe och världens mest underbara barn.
Men på nåt sett så känns det ändå lite tomt om bara vi skulle sitta här hemma på julafton. Det är på julen man skall samlas hela stora familjen/släkten.
Jag har tänkt tanken att vi skulle kunna ha en mysig liten julafton här hemma "bara" vi. Men Neo vill även åka iväg till pappa eller farmor och då känns det inte lika kul längre.

Jag har kompisar där mamman/pappan "slåss" om att de skall fira med dem.
Eller där de kan välja om de skall vara hos killen eller tjejens föräldrar.
Här sitter jag och tycker synd om mig själv som inte har den valmöjligheten.
Det är snart ett år sedan jag pratade med pappa så han är det bara att glömma.
Det har blivit som en liten tradition att mamma och lillebror kommer hit dagen innan julafton så har vi uppesittarkväll och firar jul på julaftonsförmiddagen. JÄTTEMYSIGT!
Men med tanke på omständigheterna så är det inget som kommer att inträffa i år.

Det känns helt underbart att vi har Sebbes syskon som står oss nära.
Då vi inte har den här fina kontakten med vare sig min mamma och pappa och inte heller Sebbes föräldrar.
Även om vi nu inte firar självaste julafton med Seb-syskonen så kommer vi garanterat att träffas under juldagarna!

Nu är det inte så att våra mammor inte vill veta av oss, men låt oss säga att de har gjort sina val i livet.
Jag önskar att det vore annorlunda.

Nu har jag klagat av mig lite. Som jag nämnde tidigare så känns det otroligt dumt att klaga när jag vet att jag inte är ensam. Jag har min alldeles underbara familj här hemma! Det finns de som spenderar julafton i sin ensamhet. Och har det tiotusen gånger värre än mig. Men ändå- jag kan inte låta bli att känna att det saknas något/någon/några. Jag vet att det finns några där ute som vet exakt vad jag menar, jag vet att jag inte är ensam om den här julångesten.


(Kort från förra året)

Hur kan jag känna ångest och beklaga mig när jag har dessa härliga ungar att få tillbringa en underbar jul med?
Se till att de får en sån fin jul som möjligt med julgran, skinka och "Kalle anka"...
...och sist men absolut inte minst en massa kärlek från sin mamma och pappa!