Gårdagen hemma hos Anders och Jamina var jättetrevlig, åt jättegod mat, behöver inte gå på restaurang när man blir bjuden på perfekt tillagad oxfilé hemma hos dem, tack för det!
Men när vi var på väg till bilen för att åka hem vid 20.00-tiden ropade Anders på Sebbe genom fönstret, vi gick upp igen, Anders fick ett samtal...deras mamma är död, 55 år blev hon.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, gårdagskvällen var jobbig, den här dagen har varit jobbig.
Jag vill bara göra så att Sebbe mår bra, aldrig har jag känt mig så maktlös, jag vill trösta, fråga en massa saker, prata om annat, göra så att han skrattar, göra så att han pratar och lättar på sitt hjärta...det finnns så mycket jag vill göra samtidigt som jag inte vet hur jag ska göra, vad jag ska säga, hur jag ska bete mig, jag vill inte vara jobbig, inte vara i vägen men samtidigt vill jag vara nära honom så att han känner att jag finns här för honom.

Det är en massa blandade känslor vad gäller hans mammas bortgång. Idag var nästan alla Sebbes syskon här.
Oavsett hurdan mamma hon har varit för dem och vilken sorts kontakt de har haft så är mamma alltid mamma.
Det finns ju alltid minnen och så att tänka tillbaks på. Konstigt att hon är borta. Och vad sjukt det är egentligen att det inte finns någon tid till sorg och bearbetning i vårat samhälle. Då är det begravningsplanering, lägenhetsröjning och annat praktiskt som skall fixas! 

Ta hand om er där ute, visa kärlek till dem ni älskar!