Varje dag, på väg hem från jobbet ser jag ett sånt fint hus.
Jag passerar det varje eftermiddag runt middagstid.
Huset är nybyggt, snyggt och modernt i grått.
Jag gillar verkligen själva huset, det enda dumma är väl insynen som det faktiskt är.
Men det klagar ju inte jag som åskådare på.
Jag sneglar alltid mot just det huset.
Skulle helt klart kunna tänka mig att bo där!
Men det är inte bara själva huset.
Utan hela idyllen.
Pappan står i köket och lagar mat, altandörren står öppen, så pappan har koll på barnen som springer
i vattenspridaren på gräsmattan precis utanför altandörren.
Lyckliga barn.
Kombin står på uppfarten.
Varje gång jag cyklar förbi där håller mamman och pappan på att fixa med middagen, idag höll de på med grillen.
Barnet/barnen har även kompisar på besök.
I midsomras stod de flera bilar där, det var fint dukat utomhus på borden, en massa folk var där, hela familjer.
Åh, det är så jag vill ha det.
Jag vill ha det familjelivet.
Egentligen kanske det mest vardagliga av allt, att vara en hel familj som sitter ner och äter middag tillsammans. Eller att man och kvinna lagar middagen tillsammans medan barnen leker.
Rutin och vardag. De äter middag ungefär vid en och samma tidpunkt, men det verkar så mysigt.
Att ha just den tiden tillsammans som familj.
Mamma och pappa har jobbat, barnen varit på dagis/i skolan.
Att sen samlas för att äta en middag tillsammans, härligt!
Jag missunnar inte dem det. Familjen som bor där. Jag gläds med dem. Jag njuter av att se dem och deras hus.
Och hade som sagt inte haft något emot att ha det själv.
Men man är väl aldrig riktigt nöjd är man det?
Alltså jag är nöjd nu.
Jag har det riktigt bra.
Skulle säkert kunna ha det ännu bättre men varför inte bara stanna upp och försöka njuta av nuet?
Jag saknar en person och fick jag välja skulle jag självklart önska att vi var nära nu.
Men vi kommer ju att ses igen. Så jag överlever nog.
Har något att se fram emot.
Ler när jag tänker på honom. Fina minnen. Kommer bli riktigt mysigt när vi ses snart igen.
Okej "snart" går att diskutera...


För att återkoppla till början av inlägget, många har drömmar, som att vinna på lotto, res hit eller dit, köpa just den bilen, jobba som...eller kunna sjunga som någon speciell.
Jag har ingen sån avancerad dröm.
Min dröm kan gå i uppfyllelse.
Jag vill ha "familjeidyllen".
Jag och mina barn är redan en lycklig familj.
Vi har det bra.
Men kan inte låta bli att drömma mig iväg till något lite anorlunda.

Jag vet att jag förskönar en massa här. Och jag vet att livet inte är en bädd på rosor.
Att gräset inte är grönare på andra sidan.
Det finns problem överallt. Alla har sina problem.
Men det finns ju större och det finns mindre problem.
Lite mindre problem ska man ju kunna klara av, det gör en ju bara starkare, visst!
Och alla människor har sina brister, då gäller det att man ska kunna stå ut med varandras brister och lära sig att acceptera dem. Då gäller det ju också att det inte är för stora brister.
Nej, nu ska jag sluta skriva ploj. Nu är det kaffe och "Halv åtta hos mig" som gäller.